Angående inlägget under & jag tar såklart inte illa upp..


Jag förstår såklart att det kan vara jobbigt om man är två personer med en bebis också, utan tvekan.
Jag kanske skulle förklarat mig helt och det jag menade var att många som inte känner mig tror att jag har
valt att vara ensamstående mamma från första början och SÅ är det inte. Och dömt mig därefter att du ska klara det själv och inte klaga på nått, "det får du inte" typ. (Jag var tillsammans med Lykkes pappa och vi gick skilda vägar i Januari förra året ungefär så att vara själv var inget jag planerade, vi kände bara inte varandra tillräckligt för att skaffa barn ihop egentligen, men om du C eller någon närstående snälla säg varför du inte vill träffa din dotter.)

Och det SOM gör mig förbannad.. Är att alla som inte vet historien bakom mig som ensamstående och varför jag och andra mammor som är själva inte får uttrycka känslor om att vissa perioder med en bebis kan vara jobbigare? Men att ett par som har en bebis eller två får klaga hur mycket som helst eftersom att det är deras val ihop, sjukt dålig anledning som jag har läst om på internet och bloggar innan. Alltså oavsett om man är själv eller inte så får man inte heller klaga tydligen. Man ska inte vara mamma om man klagar, nej okej..

Jag tror att man klagar för att det hör till den personligheten man har och att ALLA mammor gör det mer eller mindre.

Jag själv tycker att Lykke har ett helt förändrat humör sen hon var fem månader, alltså två månader innan första tanden tittade fram och blivit en gnällis efteråt. Bara att sitta i knät duger. Innan var hon hur go som helst och var alltid nöjd med tillvaron. Nu går det inte en minut utan att hon smågnäller och skriker argt eller mindre för argt och jag kan inte med att låta henne sitta där på golvet och gnälla tills hon jätteledsen. Jag vill inte att hon ska vänja sig vid att man tar upp henne såfort hon är missnöjd, då lär hon sig det.
Vagnen är också ett bra exempel som vi krigar med varje gång. Den hatar hon, och gråter såfort ma ska sättas ner eller liknande, samma med kundvagnar. Jag tycker inte alls att det här är kul och undrar hur tänderna kan ha förändrat en hel person till en liten gnällis och det gör mig så ledsen. Jag vet ju såklart att personligheterna utvecklas hela tiden.. Men jag kan inte låta bli att undra vad som är fel när jag inte kan trösta henne och tillslut kryper frustrationen och ångesten fram och tillslut blir jag ledsen och tycker att jag är en dålig mamma.

Hade jag haft någon vid min sida hade jag varit så jävla tacksam eftersom jag tycker att man delar på allt och jag hade iallafall kunnat gå på toa och ta ett glas vatten ifred utan att ha en unge klättrandes i knät eller lipande runt halsen varje gång. Så ja, det är pain in the ass att vara själv och ha en lipande unge 16 timmar av 24.
Och jag beundrar mig själv för att jag klarar det, många gånger tror jag inte att jag gör det. Nån period slår den andra och varje ålder har inte sin charm.  

Det här alltså vad jag tycker & tänker.

Och mina närmsta vänner och mamma det är inte er jag pratar om, tack för all hjälp jag får.