Jag har varit bra humör idag, så fort jag kom utanför dörren blev det faktiskt bra direkt.

En sak förstår jag inte;
Jag klagar tydligen mycket? Ett mammaliv är ingen dans på rosor jämt, ibland tar det emot. Ibland inte. Ogillar man något talar man om det, jag gör det iallafall. Fick en kommentar om varför jag behöll mitt barn om jag är så vek? Okej, jag är en känslig person med dåligt tålamod, dåligt psyke (haft sedan 13 års ålder), och klagar men ska det hindra alltid kommer man ingenstans i livet?
Jag tror att nästan alla mammor någon gång i livet klagar? Om inte har jag hört fel eller uppfattat fel.
Vad fan (ursäkta) har du som är anonym med mitt liv och göra? Tycker det är ganska fegt om man vill klaga utan att visa vem man är. Då kan man lika gärna låta bli.
Är inte ett skit rädd för att få kritik, detta är ju mina åsikter, vad jag tycker är rätt eller fel.
Och om just DU kommenterade inlägget innan om att jag mår illa och inte har någon matlust behöver ju inte ha med mitt mammaliv att göra? Jag älskar min dotter mer än allt annat ♥ och det är tufft att vara ensamstående, men jag älskar det! Jag är glad över att jag fått min dotter. Barn är inget man bara har, det är något man får om man har tur. Och det är inte alltid så lätt att bli med barn heller. En annan sak jag sett med egna ögon är att jag bara blivit ihop med Lykkes pappa just för att bli gravid? Haha vilket skämt.

Och jo, jag har rutiner för Lykke. Det står! Det här gör mig arg, förtvivlad, ledsen.